Hyper Island. Mariokartbanan? Nejnej, skolan!

Första gången jag hörde namnet Hyper Island tyckte jag faktiskt att det lät ganska löjligt. En community för småkids som spelar Counter Strike kanske. Eller en Mariokartbana. När jag insåg vilket anseende och rykte skolan hade försvann de halvlustiga associationerna dock ganska snabbt, och problemet var ur världen. Eller?
Mariokart
När jag precis hade börjat här så hade jag en ovana att börja ursäkta mig såfort jag berättade var jag studerade. Jag vet att det låter jättelöjligt men det är faktiskt riktigt riktigt bra. Jag vet inte huruvida jag lyckades övertyga någon, men tillslut slutade jag. De får tycka lite vad de vill, tänkte jag.

Tills för ett par dagar sen. När jag berättade att jag pluggade på Hyper Island var det en vän som trodde att jag skämtade. Efter ett tag återvänder han (vi chattade) med "Haha, jag googlade det bara för att jag inte trodde på dig, och det finns ju något som heter så! Fast det ser jättekonstigt ut". Aj ajaaaj! Tillbaka på ruta ett. 

Ja, hemsidan stärker väl inte det positiva intrycket man får från skolan direkt. Men namnet är ett problem. Alla i klassen delar väl inte min åsikt – jag vet att Marcus tycker om det till exempel. Men jag vet inte. Förkortningar är alltid trendigt. Jag kanske skulle börja kalla det för HI helt enkelt. Om det inte var så att HI redan är upptaget av "Hjälpmedelsinstitutets webbplats som förklarar förskrivningsprocessen för ungdomar och unga vuxna med kognitiva funktionsnedsättningar". Attans!

Vårat yrke, nu lite billigare!

Här om dagen vidarebefodrade Sofia – en av våra medarbetare – ett mail till alla elever på Hyper Island i Stockholm. Mailet gällde en tävling som Xtraworks håller i:

"Idag launchar vi en tävling med anledning av den förestående (start 20e september på MM) utställningen på Moderna Museet med Max Ernst. Kreatörerna har i uppgift att ta fram ett typsnitt inspirerat av Max Ernst. Vi och Moderna Museet står bakom tävlingen och Adobe står för första priset, en CS3. Resultaten kommer visas på MMs site, på plats på MM, sannolikt i några av deras medier och på Xtraworks. Vi har redan fått en del intresse från journalister som skriver om tävlingen/uppdraget."
Fin svengelska. Vad "en CS3" är kan man ju klura på (dessutom har CS4 redan släppts, för de som har missat det). Det som oroar mig är dock inte språket i mailet, utan att Sofia faktiskt har valt att vidarebefodra ett mail som uppmanar oss att jobba med Xtraworks. 

Vad är det för fel på Xtraworks? De bedriver en verksamhet som enbart går ut på att på att nedvärdera vårat yrke och det vi arbetar med. Ni kanske tycker att jag överdriver – jisses, de håller ju bara i tävlingar! Ordet tävling är i stort sett en oskyldig variant av pitch, och fenomenet att pitcha är ett stort problem inom inte bara vår, utan många kreativa branscher. Låt oss ta en titt på deras hemsida:
  1. Skapa: Gå med i ett uppdrag som passar dig och skapa ditt bidrag till tävlingen!
  2. Visa: Ladda upp ditt färdiga bidrag via projektverktyget. När uppdragets slutdatum är nått kan användare rösta på ditt bidrag
  3. Vinn: De som får flest röster har chansen att kamma hem vinstsumman! Det kanske blir du!
Oj ojoooj! Notera chansen att kamma hem vinstsumman. Det vi gör när vi ställer upp i tävlingar, eller pitchar, är att vi går med på att jobba gratis – utan någon som helst försäkring på att vi får betalt i slutändan. Det är ett ypperligt tillvägagångssätt för att slösa på arbetskraft, minska dialogen mellan oss och kunden, och nerdvärdera vårat eget yrke. 300feetout säger det ganska bra i sin artikel The anti-pitch: a brief explanation:

"Let’s say you decide to try out a bunch of salons in search of the right one for your haircut account. You go to a different stylist every few weeks and run them through their paces—but you don’t want to make it too easy by letting them know in advance what you want (you don’t exactly know, anyway). You just tell them, “Knock me out!” But they get all huffy when you explain that you’re not paying, just sampling, and now your hair looks like the dog groomer won the job, and the salon receptionists all hang up on you."

Speciellt på Hyper Island, där så mycket fokus ligger på professionalism, snarare än hantverk, är det här något jag inte väntar mig från en medarbetare. Snarare tvärtom; de borde uppmuntra oss att inte jobba gratis, och istället skapa en relation och dialog med kunden. Pitchning är redan ett stort problem som fortsätter att växa, och vi borde göra allt vi kan för att motarbeta det. 

Så i sann hyperanda avslutar jag med lite ordbajs; snälla, lägg tid på era egna projekt och kreativt entrepernörskap, istället för att hoppas på det bästa och slava under företag som inte vet vad de vill ha. Inte direkt så cutting-edge. Vi kan bättre än så! 

Men JAG vill spela trummor!

Vi har arbetat med Experience Technology i en vecka nu. Morgonen började med gäspningar, kollektiva färdmedel och processuppföljning. Jag var inte speciellt peppad inför processuppföljningen, men det ändrades ganska snabbt. Ni vet, när man spelar i band, och efter ett tag förstår alla att de mycket hellre skulle vilja spela det där andra instrumentet som någon redan spelar. Det blev ungefär så. 

Den senaste veckan har varit ganska jobbig, och jag var inte alls nöjd med min roll i gruppen. Det visade sig att bara en i hela gruppen var nöjd med sin roll. En. Så det kan gå! Så idag möblerade vi om. Bytte instrument. Jag fick en liten trumma. När man har en liten trumma är man AD, tutor, och mjukvaruutvecklare. Vi tog lite fokus från produkten och la på processen. Jag ska inte göra det jag är bäst på, utan istället hjälpa de andra när de gör det. Sen gör jag massor med annat också, men det känns bra. 

Slutresultatet får bli lite som det blir känner jag – det som har betydelse nu är att vi lär oss något och är peppade på att göra det vi gör. Sen om slutresultatet blir helt fantastiskt och alldeles, alldeles underbart är det såklart en åh så fördelaktig bonus.

Bullshit Generation

Jag var ganska peppad inför Idea Generation. Det började bra; när förvånade du dig själv senast? Bra fråga. Sen började föreläsningen. Aj ajaaaj!

Det började

De inledde med ett par roliga övningar, och det blandades friskt med att de snackade skit i ett par timmar. "Vi har då läst en bok där de pratar om sånahär minnesbilder och här är då massa bilder jag orkar inte beskriva vad de betyder eller så men ja här är bilderna och ni skulle ju kunna läsa mer om det här om ni är intresserade det finns en bok som är intressant men jag kommer i alla fall inte säga något vettigt om det men jag har läst boken och den är bra." Lågstadienivå. Ungefär så kändes det. Tänk utanför boxen ungar! Right.

Det urartade

Sen vacklade vi in på uppgiften. Med ett lite oklart fokus var det svårt att greppa den till en början. De velade om lite papper som inte fanns. Skulle du skriva ut? Jag? Jaha. Ja men okej. Vadå du menar nu? Nej men åh. Jaha. Ja okej. När vi väl var igång med uppgiften så hade de fått för sig att sätta på hög musik lite då och då och leka lekar. Rolig idé. För det var roligt. Mig gav det i alla fall ingenting. Om målet var att släppa uppgiften och börja tänka i andra banor kunde de lika gärna ha gett mig en örfil. Det skulle nog ha varit mer effektivt. Och mindre smärtsamt. 

Såg ni Bullshit i helgen? De pratade om alternativa mediciner. Tjejen som köpte in en apparat med julbelysning som hängde lite godtyckligt i en halvcirkel över en säng. Henne gillade jag. Manualen var på spanska. Hon hade inte läst den. Hon kunde inte spanska. Men det fanns en apparat man kunde ställa in saker på. Det gjorde hon. Då kändes det bra. Lamporna blinkade lite psykadeliskt sådär. Det helade personen som låg under dem. Så sa de i alla fall. Och det funkade ju. Eller?

Helt värdelöst var det kanske inte. Något lär man sig ju alltid. Men men. Det kändes lite som när ens farbror har läst om det här "internet". Man kan verkligen hitta allt på internet! Oh så modernt! Sen ska han beskriva för alla andra hur man gör. Lite på rätt spår, fast han har totalt missat poängen. Kul för dem. Synd för oss!

RSS 2.0